93
Hela den öfriga delen af dagen tillbragte jag i de djupaste bekymmer öfver den förfärliga belägenhet, i hvilken jag blifvit försatt.
Jag var utan föda, utan tak öfver hufvudet, utan kläder, utan vapen, utan tillflyktsort, utan någon hjelp, och såg derföre döden oupphörligt för ögonen, antingen genom att blifva uppslukad af odjur, eller mördad af vildar, eller slutligen nödgas försmäkta af hunger.
Vid nattens inbrytande klättrade jag upp i ett träd, af fruktan för vilda djur, och försjönk der i djup sömn ehuru det regnade hela natten.
Oktober.
Den 1. Morgonen derefter varseblef jag, till min stora förvåning, att floden gjort fartyget åter flott och fört det mycket närmare stranden.
Å ena sidan var detta en stor tröst för mig; ty då jag såg det ännu stå upprätt på kölen, hoppades jag, att när vinden hade lagt sig, kunna bege mig om bord, och hemta lifsmedel samt flera för mig nödvändiga persedlar. Å en annan sida deremot förnyade denna anblick min smärta öfver förlusten af mina reskamrater; jag insåg, att vi kunnat rädda fartyget, ifall vi stannat qvar om bord, eller att mina följeslagare åtminstone icke hade drunknat; törhända hade vi äfven i annat fall kunnat bygga oss ett nytt fartyg utaf spillrorna efter det förra, och på sådant sätt frakta oss till en annan trakt.
Jag tillbragte en stor del af dagen med att plåga mitt sinne genom dessa sorgliga betraktelser; men då jag slutligen såg fartyget stå nästan på torra landet, gick jag fram så långt jag kunde utåt stranden och sam
