107
Ett utomordentligt stort klippstycke nedstörtade från ett, ungefär en half mil från mig nära vid hafvet beläget, berg, och föll med så förfärligt dån i vattnet, att jag aldrig förr hört något dylikt. Äfven oceanen syntes upprörd och, efter hvad jag tror, måste stötarna hafva varit mycket starkare der än på ön.
Jag hade hvarken upplefvat eller ens hört talas om sådana naturhändelser, och blef derföre så utom mig, att jag stod qvar på samma punkt, liksom jag varit död eller förstenad.
Jordskakningarne retade mig till kräkning, liksom gungningarne af ett fartyg. Men bullret af den nedstörtande klippmassan väckte mig ur denna domning och uppfyllde min själ med fasa.
Då den tredje jordstöten var förbi, och någon tid förflöt, utan att jag vidare oroades, började jag åter fatta mod, ehuru jag ännu icke vågade gå tillbaka öfver muren.
Jag nedsatte mig på marken, otröstlig och djupt bedröfvad, emedan jag alls icke visste, hvad jag skulle besluta eller ta mig till.
Under dessa ögonblick hade jag ingen enda allvarlig religiös tanke, så när som på den vanliga, utnötta formeln: Herre, förbarma dig öfver mig! Men äfven denna begagnade jag icke mera, sedan faran väl var förbi.
Medan jag befann mig i detta läge, blef jag varse, att himlen mörknade och öfverdrogs med moln, och den efterhand tilltagande blåsten öfvergick inom en half timma till en förfärlig orkan.
Plötsligt betäcktes hafvet med skum, vågorna öfversköljde stranden och stora träd upprycktes med rötterna, korteligen, naturen var i uppror. Ovädret räckte nära
