108
tre timmar, hvarefter det småningom aftog. Efter ännu tvenne timmar var allt åter lugnt och ett stridt regn föll.
Jag låg ännu utsträckt på marken, tillintetgjord af förskräckelse och oro, men kom slutligen på den tanken, att orkanen jemte regnet voro följder af jordbäfningen; denna måste således vara förbi, hvarföre jag alltförväl kunde återvända till grottan. Denna tanke lifvade på nytt mina slocknade lifsandar, och dertill påskyndad af regnet, dröjde det icke länge, förr än jag satt under mitt tält. Stormen skakade likväl tältet till den grad, att jag fruktade det skulle omstörta, hvarföre jag såg mig tvungen gå in i grottan, ehuru jag ännu darrade af ångest vid tanken, att den kunde rasa in öfver mig.
Det häftiga regnet gaf anledning till ett nytt arbete för mig, eller anläggningen af en ränna midt igenom min fästningsvall, emedan jag annars skulle ha blifvit öfversvämmad af vattnet.
Sedan jag dröjt någon tid i grottan, utan att förspörja nya stötar, blef jag något lättare om hjertat, och för att stärka min kropp, som var i stort behof deraf, tog jag mig en klunk rom; till mer ansåg jag mig icke ha råd, ty jag hushållade högst sparsamt dermed, väl vetande, att när den en gång var utdrucken, skulle jag ej vara i stånd att förskaffa mig något nytt förråd.
Regnet fortfor hela natten och den derpå följande dagen, hvarigenom jag hindrades från att gå ut. Sedan mitt sinne blifvit lugnare, började jag öfverlägga, hvad parti jag för framtiden skulle taga.
Emedan ön var utsatt för jordbäfningar, trodde jag mig icke längre böra bo i en håla, utan tänka på uppbyggandet af en hydda på en öppen plats, hvilken jag,
