113
Den 7. Jag gick icke dess mindre till vraket, men icke för att arbeta. Nu fann jag, att det sänkt sig genom sin egen tyngd, sedan tvärbalkarne blifvit itusågade, och att flere delar tycktes vilja lossna. Nedre rummet hade en så stor spricka, att jag kunde se in i det, och var det nästan fullt med sand och vatten.
Den 8. Denna dag medtog jag en hoftång, i afsigt att få loss däcket, som nu var alldeles fritt från sand. Tvänne bräder fördes i land af floden, och tången lät jag vara qvar till dagen derpå.
Den 9. Jag begaf mig åter om bord och gjorde, med tillhjelp af min jernstör, en öppning i skrofvet. Dervid upptäckte jag flere fat och en tacka med engelskt bly, som jag sköt hit och dit, utan att kunna medtaga, emedan den var alldeles för tung.
Den 10—14. Alla dessa dagar begaf jag mig till vraket och hemtade flere plankor, tillika med två till tre centner jerngods.
Den 15. Jag tog med mig tvenne yxor, för att försöka, om jag icke kunde hugga af ett stycke af blytackan, men detta lyckades mig icke, emedan vattnet stod halfannan fot öfver densamma.
Den 16. Under hela den föregående natten hade det blåst skarpt, och vraket tycktes ha lidit mycket af vågorna. Jag fick emellertid icke tillfälle att gå om bord, ty jag hade uppehållit mig för länge i skogen med att fånga dufvor.
Den 17. Jag varseblef några spillror, som blifvit uppkastade på stranden ungefär två mil från mig. Då jag närmare undersökte dem, fann jag dem vara delar af gallionen, men mycket för tunga, för att kunna medtagas,
