116
Jag låg utsträckt på sängen, och ropade blott den ena gången efter den andra: “Herre i himmelen se ned till mig! Herre förbarma dig öfver mig!“ Troligen hade jag fortfarit dermed under flere timmar, till dess jag, alldeles utmattad, föll i en djup sömn, som räckte långt inpå natten.
Nu erfor jag en stor lättnad; men jag var mycket matt, och kände en brännande törst. Som det likväl icke fanns något vatten i hela min boning, nödgades jag ligga qvar i sängen till påföljande morgon. Jag insomnade på nytt, men hade derunder följande förfärliga dröm:
Det föreföll mig, som låg jag på marken, utanför muren, och precist på samma ställe, der jag befann mig under jordbäfningen. Hastigt varseblef jag en man, som steg ned på jorden ur ett svart moln, under det eld och lågor hvirflade omkring honom.
Ifrån hufvud till fot omgafs han af ett så bländande ljussken, att jag icke förmådde fästa blicken på honom. Hans hållning var fasaväckande, och jag finner inga ord, för att beskrifva den. Då han satt foten på jorden, tycktes hon mig darra, liksom under jordbäfningen, och på samma gång genomkorsades luften af hvitgula blixtar.
Han gick fram till mig, liksom han velat döda mig med ett långt spjut, som han höll i handen; men sedan han stannat på en upphöjning bredvid mig, tilltalade han mig med en så fruktansvärd röst, att hela min kropp skakades af fasa.
Jag kommer icke ihåg mer, än dessa förfärliga ord: “emedan alla dessa händelser icke kunnat beveka dig till ånger, så skall du dö.“ Dervid tyckte jag honom höja spjutet, för att mörda mig.
