Hoppa till innehållet

Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

118


önskade jag mig ens Guds beskydd under de farligheter, hvilka tvifvelsutan skulle möta mig i ett land, uppfylldt af vilda menniskor och djur.




17.
Bibeln.

Då den portugisiska sjökaptenen så menniskovänligt och välviljande upptog mig i öppna sjön, rörde sig icke inom mig den minsta känsla af tacksamhet.

Vid mitt andra skeppsbrott, sedan jag lupit fara att omkomma under mina ansträngningar att nå land, kände jag lika så litet till samvetsqval, som jag betraktade denna händelse för ett himmelens straff, utan tyckte jag mig endast vara en usel, till olyckor och elände född varelse.

Det är visserligen sannt, att, då jag kom i land och fann mig vara den enda räddade af hela skeppsbesättningen, föll jag i en slags andlig förtjusning, hvilken, helgad af Guds nåd, kunnat leda mig till en uppriktig tacksamhet; men denna hastiga rörelse försvann med blixtens hastighet, och upplöste sig i den allt omfattande glädjekänslan öfver min räddning, utan att jag dervid tänkte på Försynens utomordentliga godhet, som lät mig ensam behålla lifvet, på samma gång den fråntog det alla de andra. Jag gjorde mig således icke en gång frågan, hvarföre himmelen förbarmat sig öfver mig.

Min glädje var af samma natur som sjömännens, hvilka, sedan de efter ett skepssbrott lyckligen kommit