119
i land, genast dränka minnet deraf i en bål punsch och sålunda glömma faran i samma ögonblick den blifvit öfverstånden. Hela mitt lefnadslopp var en trogen kopia af denna bild!
Till och med sednare, när nödtvungna betraktelser lärde mig inse min belägenhet och visade mig, på hvilken förfärlig, från hvarje menskligt umgänge afskild uppehållsort jag blifvit slungad, samt i hvilket hjelplöst tillstånd jag der befann mig, utan allt hopp om framtida räddning, försvann genast hvarje smärtsam känsla, så snart jag endast förutsåg möjligheten att frälsa mig ifrån hungersdöden.
Derföre kände jag mig äfven småningom allt mer försonad med mitt öde, och började ifrigt sörja för mitt lifsuppehälle, långt ifrån, att vara bekymrad öfver min belägenhet, såsom öfver ett himmelens beslut, och att i den finna ett rättvist straff. Dylika tankar funno aldrig insteg hos mig.
När jag såg mitt korn börja gro, inverkade detta på sätt och vis på mina bättre känslor, och rörde mig äfven utomordentligt, så länge jag nemligen ansåg det för ett himmelens under; men med upphörandet af denna föreställning, försvann äfven intrycket deraf.
På samma sätt förhöll det sig med jordbäfningen, ehuruväl ingenting i sig sjelf kunnat vara förfärligare och mera egnadt att leda menniskans tankar på en högre osynlig makt, från hvilken dylika stora tilldragelser allena kunde utgå.
Den första förskräckelsen var likväl knappt förbi, då äfven dess intryck på mig upphörde; jag tänkte
