121
och jag en hjelplös framtid finna tillfälle nog, att eftersinna mitt föraktande af hans faderliga råd.
“Nu, min goda far“, utropade jag med hög röst, “nu hafva dina ord gått i fullbordan; Guds straffande hand har nått mig, ingen hör mig, ingen bistår mig. Jag har misskändt försynens stämma, som så godhetsfullt lät mig födas i en samhällsklass, der jag kunnat lefva nöjd och lycklig; men jag ville icke förstå det, jag trodde icke mina föräldrar, när de skildrade fördelarne af denna min belägenhet.“
“Då jag lättsinnigt öfvergaf dem, greto de öfver min dårskap, och nu gråter jag, öfvergifven af hela verlden, öfver följderna af denna dårskap!“
“Jag försmådde deras hjelp och understöd, då de ville förskaffa mig en lycklig ståndpunkt i verlden; nu deremot måste jag strida mot svårigheter, öfver hvilka naturen sjelf knappast skulle segra; och derunder felas mig hjelp, råd och bistånd!“
Slutligen utropade jag ännu en gång: “Herre bistå mig, ty jag är i stor nöd!“
Detta var, om jag så får säga, den första bön, som gått öfver mina läppar under många år. Jag återvänder nu till min dagbok.
Den 28. Sömnen hade vederqvickt mig, och som febern derjemte var förbi, steg jag upp. Väl hade min förskräckelse öfver drömmen gifvit sig något, men då jag besinnade, att febern kunde återkomma följande dagen, ansåg jag mig böra begagna det närvarande ögonblicket, till beredning af någonting vederqvickande under den väntade sjukdomens timmar.
