Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

120


hvarken på Gud eller Hans domar, utan såg i allt endast en ödets skickelse.

Men, när jag insjuknade och dödens fasor småningom framställde sig, när mitt sinne krossades af sjukdomens lidanden, och min kropp var utmattad af febern, då vaknade äfven slutligen mitt länge slumrande samvete; jag återblickade på mitt förflutna lif, hvars vrånghet föranledt den gudomliga rättvisan att pålägga mig en sådan tuktan, och behandla mig på ett, som det syntes, så grymt sätt.

Af dylika betraktelser plågades jag redan under andra eller tredje dagen af mitt illamående, och under feberns och samvetsqvalens häftighet, aflockade de mig några ord, som liknade en bön till Gud. Jag kan likväl icke säga, att jag bad med värma och förtroende, utan var det fastmera endast nödens och förskräckelsens utrop.

Förvirringen i min själ, mina inre förebråelser, den fasansfulla tanken, att nödgas dö i en så usel belägenhet, tillika med den utomordentligaste fruktan, förryckte min hjerna. Under detta själens uppror visste jag icke hvad jag sade, ehuru jag troligen yttrat mig på följände sätt:

“Herre Gud! hvilken usel varelse jag är! Ifall jag nu insjuknar, måste jag dö utan all hjelp! O Gud! hvad skall det väl blifva af mig?“ Nu gret jag bittra tårar, och det dröjde länge, innan min häftiga sinnesrörelse åter lade sig.

Hur lifligt ihågkom jag icke nu min fars goda lärdomar och hans profetia, att Gud, i fall jag utförde mitt dåraktiga förehafvande, skulle neka mig sin välsignelse,