2
Jag hade tvänne bröder, af hvilka den äldste, som var öfverstelöjtnant vid ett i Flandern förlagdt engelskt infanteriregemente, detsamma, hvilket förut kommenderades af den namnkunnige öfverste Lockhart, förlorade lifvet i slaget vid Dünkirchen. Hvad som blifvit af den andra, har jag ingen reda på; hans öde blef lika obekant för mig, som mitt för mina föräldrar.
Jag var således tredje sonen i ordningen, och som jag icke hade lärt mig något yrke, umgicks jag redan tidigt med allahanda tankar. Min far, en godsint man, lät undervisa mig i alla de kunskapsgrenar, som kunna inhemtas genom uppfostran hemma och i en friskola. Han bestämde mig för domareståndet; men min enda önskan var, att få fara till sjös, och denna håg grundade hos mig, oaktadt min mors och mina slägtingars alla böner och förmaningar, sådan motspänstighet mot hans vilja och befallningar, att jag icke kan annat än finna ett oundgängligt öde i denna inre trånad efter en olycksdiger framtid.
Såsom en upplyst och erfaren man, sökte emellertid min far att på det kraftigaste afråda mig från mina påtänkta förehafvanden. En morgon lät han kalla mig till sin kammare, der gikten höll honom fängslad, och gjorde mig de allvarligaste föreställningar mot min böjelse: “Hvad annat“, sade han till mig, “än en olycksalig håg till det äfventyrliga kan väl förmå dig, att öfvergifva ditt hem och fädernesland, der du skulle kunna vinna befordran, och der du är säker, att genom flit och gagnelig verksamhet grundlägga din lycka, och på sådant sätt försäkra dig om ett beqvämligt och förnöjsamt lif. Det är endast ärelystna eller af olyckan förföljda
