125
Allraförst tog jag ett grönt blad i munnen, och tuggade det; men härigenom blef jag snart yr i hufvudet, emedan tobaken var stark, och jag icke mycket van vid den; derefter gjorde jag en infusion på den med litet rom, som jag lät stå några timmar, för att dricka ur den, då jag gick till sängs; slutligen antände jag några blad och höll ansigtet öfver röken, till dess den nästan qväfde mig.
Under denna operation slog jag upp bibeln och började läsa i den; men det ville icke gå, ty jag var, som sagdt, alldeles yr i hufvudet.
De första ord jag läste voro följande: “Anropa mig i nödens tid, så vill jag hjelpa dig, och du skall prisa mig.”
Dessa ord passade fullkomligt på min belägenhet och gjorde äfven i första ögonblicket något intryck på mig ehuru vida mindre, än som sedan blef fallet, ty orden befrielse eller räddning, hade, om jag så vågar säga, ingen klang för mig.
Detta var något, som låg så aflägset, och syntes mig så omöjligt, att jag började tala liksom Israels barn, när man lofvade dem, att de skulle få äta kött. De sada nemligen: “Förmår Gud duka ett bord midt i ödemarken?“ Och jag sade: “Kan Gud sjelf befria mig ur denna vistelseort?“
Och då hoppets stråle först många år derefter började lysa mig, fingo dessa tvifvelsmål ännu ofta öfverhand. Icke dess mindre gjorde dessa ord i det följande ett särdeles djupt intryck på mig, och jag öfvertänkte dem ofta.
