146
besvär hade jag att tacka för ett löjligt äfventyr, som väl i det hela var en småsak, men likafullt längre fram torde roa mina läsare.
Denna upptäcktsresa skänkte mig ett särdeles nöje; jag varseblef i de lägre trakterna djur, hvilka jag trodde vara harar och räfvar, ehuru de voro mycket olika de djurslag, jag ditintills sett. Jag sköt flere af dem, men försporde det oaktadt ingen lust att smaka på deras kött.
Hvarföre skulle jag också utsätta mig för en fara, då jag icke led någon brist på sunda näringsmedel, i synnerhet på getter, dufvor och sköldpaddor? Utomdess hade jag drufvor och, i förhållande till gästerna, hade således sjelfva Leadenhall icke kunnat erbjuda något läckrare bord.
Oaktadt min, i det hela bekymmersamma ställning, hade jag likväl stor orsak att vara tacksam mot Försynen; ty långt ifrån, att i och för mitt lifsuppehälle nödgas skrida till någon förtviflad utväg, gladde jag mig tvertom att ett öfverflöd, som till och med var nära nog utsökt.
Under denna färd tillryggalade jag aldrig mer än två mil om dagen; men jag gick så ofta än hit och dit och gjorde så många krokvägar, i afsigt att upptäcka något, att jag vanligtvis helt uttröttad anlände till det ställe, der jag föresatt mig att tillbringa natten.
Anländ till mitt nattqvarter, kröp jag antingen upp i ett träd eller omgaf jag mig med störar, hvilka jag stötte ner i marken ifrån ett träd till ett annat, för att rätt vara tryggad för alla vilda djur.
Då jag uppnådde hafskusten, stadfästade jag än ytterligare min tanke, att hafva valt den sämsta delen af
