147
ön till min bostad, ty denna var nästan öfversådd med ett oräkneligt antal sköldpaddor, då jag deremot på min sida icke funnit mer än tre stycken under loppet af halftannat år.
Jag fann dessutom hela svärmar af åtskilliga slags foglar, af hvilka jag redan kände till några, som hade ett mycket ätbart kött. Bland de sistnämnda kände jag likväl ingen mer till namnet, än dem man kallar Pinguiner eller fetgäss. Det hade nu varit lätt för mig, att skjuta så många jag velat, men jag hushållade noga med mitt krut, och skulle långt hellre ha dödat en get, emedan det var mera kött på en sådan.
Ehuru dessa sednare djur äfven voro talrikare på denna sidan af ön, så var det likväl bra mycket svårare, att nalkas dem; ty här var landet jemnare, och de sågo mig således redan på långt håll.
Jag fann denna trakt i alla hänseenden vida behagligare än min, men det oaktadt intogs jag likväl icke af någon lust, att flytta. Jag hade en gång fått allt i ordning och kände mig hemmastadd der, hvarföre jag nu oupphörligt tyckte mig vara stadd på en resa långt från mitt fädernesland.
Sedan jag gått ungefär tolf mil i östlig riktning längs efter kusten, nedsatte jag en hög stör i marken till riktpunkt, och beslöt att vända om hem igen.
Vid min nästa utflygt, började jag genast min kosa i östlig riktning, för att komma till motsatta sidan af ön, och anländ dit, vred och vände jag mig så länge, till dess jag fått sigte på min stör. Längre fram skall jag vidare tala härom.
