148
Nu gick jag en annan väg hem, i öfvertygelsen, att jag lätteligen skulle ta mig fram hvar som helst på ön, och omöjligt kunde gå vilse till min boning.
Men jag bedrog mig; ty, sedan jag tillryggalagt två eller tre mil, kom jag ner i en vidsträckt dal, som omgafs af så höga, skogbeväxta kullar, att jag icke hade någonting annat att rätta mig efter än solen, hvars egentliga ståndpunkt jag då åtminstone borde känna.
Under det jag var nere i dalen, blef luften derjemte till min olycka mycket dimmig och höll i dermed under tre till fyra dagar.
Då jag således icke mera kunde se solen, irrade jag planlöst omkring, och blef slutligen nödsakad, att återgå till kusten samt till min stör, från hvilken jag sedan återvände samma väg jag kommit.
Under hemvägen jagade min hund en killing, som han slutligen lyckades få fatt i. Jag sprang emellertid genast fram och räddade honom ur dödens käftar, hvarefter jag kom på det infallet, att föra honom hem med mig.
Många gånger hade jag tänkt på, att fånga och uppföda några killingar, för att sedan af dem erhålla afvel, när min ammunition en gång tagit slut.
Jag flätade nu af kabelgarn, som jag alltid bar på mig, ett halsband åt det arma djuret, och ledde det sedan med mig till mitt landställe, der jag qvarlemnade och inspärrade det; ty efter en fyra veckors frånvaro, var jag särdeles angelägen att komma hem.
Det är mig nästan omöjligt, att beskrifva hur glad jag blef, då jag åter satte foten inom mitt gamla bo och fick sofva i min hängmatta. Denna lilla äfventyrliga vandring, utan en säker tillflyktsort, hade ofta
