150
mitt eremitlif, hvarförutan det skulle varit långt olyckligare.
Jag prisade äfvenledes den himmelske Fadren, för det Han nådeligen beskärt mig öfvertygelsen, att jag kunde vara lyckligare på denna ö, än i skötet af menskliga samhället och i njutningen af verldens alla fröjder.
Nu först började jag rätt inse, huru mycket lyckligare mitt nuvarande lif, äfven med dess dystra skuggsida, var, i jemförelse med det föraktliga, lättsinniga lefnadssätt, jag som yngling fört. Min sorg och glädje var icke mera densamma; mina önskningar hade fått ett helt annat mål, mina böjelser en ny riktning, och mina njutningar voro himmelsvidt skiljda från dem, jag sökte under första tiden af min landsflykt, eller egentligen under de båda sista åren.
När jag förr gick ut, att jaga eller endast för att se mig omkring, återuppvaknade hastigt qvalen öfver min belägenhet, och hjertat upphörde att slå vid blotta tanken, att jag, midt ibland dessa skogar, berg och ödemarker, icke vore annat än en för evigt af verldshafvet inspärrad fånge.
När denna tanke, ofta hastigt som ett oväder, öfverföll mig, vred jag händerna af förtviflan och gret som ett barn. Understundom öfverraskade den mig midt under arbetet, och då nedsatte jag mig genast, suckade djupt samt förblef orörlig i samma ställning under flera timmar, med blicken fästad på marken. Hade jag endast funnit ord eller tårar i min smärta, skulle den varit långt mindre häftig och upphört, sedan den utmattat mig.
