151
Nu deremot intogs mitt hjerta af helt andra tankar. Hvarje dag läste jag Guds ord och använde jag dess tröstegrunder på min närvarande belägenhet.
En morgon, då jag var särdeles bedröfvad, öppnade jag bibeln och min blick föll just på följande ställe: “Aldrig, aldrig skall jag öfvergifva dig!“ Dessa tröstande ord trodde jag dervid sagda åt mig; ty hvarföre hade jag annars funnit dem just i det ögonblick, då jag var som mest otröstlig och ansåg mig för en af Gud och manniskor öfvergifven varelse?
“Nåväl då“, sade jag till mig sjelf, “ifall Gud icke öfverger mig, hvad frågar jag då efter, om verlden gör det! Egde jag också hela verlden, men saknade Guds nåd och välsignelse, hvad kunde väl då ersätta mig en sådan förlust!“
Ifrån detta ögonblick ansåg jag mig fullkomligt öfvertygad att kunna vara vida lyckligare under mitt eremitlif, än jag någonsin skulle blifvit det verlden. Fattad af denna tanke, ville jag redan tacka Skaparen, att han förvist mig till denna ö. Men då rörde sig något inom mig, som gjorde mig tvehågsen och afhöll mig derifrån.
“Hur kan du hyckla till en sådan grad, att du vill visa dig tacksam för en belägenhet, hvarunder du endast med största möda ernår inre belåtenhet, då du fast mera i djupet af ditt hjerta vore färdig anropa himmelen, att befria dig ur densamma.“
Dervid stannade jag äfven. Ehuru jag således icke förmådde tacka Gud för min förvisning, prisade jag likväl honom af innersta hjerta, för det han öppnat mina
