154
December månad var nu kommen, och jag emotsåg således skörden af mitt korn och ris. Min åkerteg var icke stor, ty utsädet gick icke, efter hvad jag förut berättat, till mer än fyra lod, emedan så stor del af detsamma gick förlorad vid första utsädet.
Nu deremot väntade jag mig en rik skörd; men på en gång märkte jag, att denna på förhand hotades af åtskilliga slags fiender, för hvilka det syntes nära nog omöjligt att akta den. Till dessa hörde framförallt bockarne, och derefter de små djur, jag kallat för harar. De sednare tyckte så mycket om den utsökta smaken i kornstånden, att de uppehöllo sig dag och natt bland dem och gnagde af dem vid roten, innan de ännu fått gå upp i ax.
För att göra ett slut på detta ofog, såg jag ingen annan utväg öfrig, än att omge mitt lilla åkerfält med en gärdesgård, hvilken kostade mig så mycket större besvär, som största skyndsamhet var af nöden, om jag icke ville förlora alltsammans. Efter tre veckors förlopp var likväl hägnaden färdig.
Under dagen skjöt jag tidt och ofta efter dessa rofdjur och nattetiden höllos de i respekt af min oupphörligt skällande hund, som jag band fast vid en påle. Fienden blef sålunda slutligen tvungen att rymma fältet, och min säd sköt opp med en förvånande hastighet.
Sedan jag på ofvannämnde sätt blifvit qvitt mina fyrbenta tjufvar, aflöstes dessa ett, tu, tre af en ofantlig svärm foglar, som begärligt kringflaxade mitt åkerfält och tycktes endast vänta på, att jag skulle gå min väg.
Jag skickade dem emellertid en välkomsthelsning ur min bössa, och fick dervid se en lika stor svärm af
