155
dessa flygande tjufvar höja sig upp ur åkern, der jag icke trodde dem vara.
Häraf oroades jag på det högsta, ty på sådant sätt skulle alla mina beräkningar gå under. Det sämsta var, att jag icke visste något botemedel härför. Emellertid beslöt jag, att på ett eller annat sätt rädda min gröda, äfven om jag sjelf dag och natt skulle stå på post vid den.
Sedan jag gått fram på åkern fann jag, att skadan visserligen var betydlig, men att foglarne funnit axen ännu för omogna, hvarföre alltsammans berodde på, att förekomma allt framtida ohägn.
Jag stannade ett ögonblick för att ladda min bössa, och kunde derunder tydligt se, hur skälmarne flugit upp i de närmaste träden, der de endast tycktes lura på min bortgång. Häri bedrog jag mig ej heller, ty sedan jag gått några få steg åt sidan, slogo de åter skocktals ner ibland säden.
Häröfver förargades jag så mycket, att jag icke kunde vänta till dess allesamman hade flugit fram, ty för hvart korn de förtärde, tyckte jag dem äta upp ett stycke af mitt bröd.
Jag nalkades derföre åter gärdesgården och skjöt på nytt, hvarvid trenne af tjufvarne fingo bita i gräset. Detta var just hvad jag tyckte om; jag tog upp dem från marken och förfor med dem, på samma sätt, som man i England behandlar dylika, d. v. s. jag hängde upp dem i en galge, till ett varnande exempel för deras likasinnade kamrater.
Jag behöfver knappast omtala verkan häraf; foglarne läto icke allenast min gröda vara ifred, utan öfvergåfvo
