156
dertill hela denna del af ön, dit de icke mera vågade sig tillbaka, så länge min fogelskrämma stod qvar.
Nu var ingen gladare än jag, och mot slutet af December inbergade jag ändtligen all min gröda.
Utan både lie och skära, visste jag icke i början huru jag skulle bära mig åt, men slutligen föll jag på den idéen, att hvässa en värja, som jag hittat på fartyget, och med denna afmejade jag nu säden så godt jag kunde.
Min skörd blef obetydligare än jag väntat, ty jag fick ej mer än tvenne spann ris och något mindre än tre och en half spann korn, åtminstone hvad jag efter mitt ögonmått kunde dömma, ty jag hade icke något målkärl.
Jag fick emellertid häraf nytt mod, ty jag anade, att Gud hädanefter icke skulle låta mig sakna bröd. I öfrigt var jag ännu icke ur all förlägenhet, ty jag visste ju icke huru jag skulle få säden söndermalad, vannad och siktad, och om jag också lyckades förvandla den till mjöl, återstod likväl ännu alltid den kinkiga bakningen.
Alla dessa svårigheter, i förening med min önskan, att ihopsamla betydliga förråder, förde mig till beslutet, att icke vidröra denna skörd, utan gömma alltsammans till nytt utsäde, då jag undertiden ville fundera på utvägar att förvandla min säd i bröd.
Då för tiden kunde jag med största skäl säga, att jag arbetade för bröd. Hur mången besinnar väl, hvilken ofantlig mängd af förberedelser, som behöfvas, för att förskaffa sig en enda bit bröd.
Jag, som af ödet blifvit återförsatt i naturtillståndet, jag kände likväl härigenom mitt mod dagligen minskas,
