159
Hon hade nu lärt sig att uttala mitt namn, ty hon sade ganska riktigt Rob, det första ord jag på denna ö hört utgå från en annan mun än min.
Redan en lång tid hade jag funderat på utvägar, att förskaffa mig ett lerkärl, som jag ganska väl behöfde, men visste icke, huru jag skulle bära mig åt dermed.
När jag emellertid besinnade klimatets hetta, betviflade jag ingalunda, att, om jag endast hittade på ändamålsenlig lera, jag skulle kunna tillverka ett kärl, som, brändt i solen, skulle bli starkt nog till förvarande af torra varor; och då jag utomdess sedermera skulle behöfva kärl i och för brödbakningen, beslöt jag, att göra mig några så tillräckligt stora, att jag i dem skulle kunna förvara allt hvad jag ville.
Mina läsare skola beklaga, eller fastmer le åt mig, när jag nu omtalat, huru oskickligt jag bar mig åt med formandet af mitt lerkärl; huru många vidunderliga och löjliga kärl jag gjorde; huru många af desamma som föllo ihop, emedan leran icke var rätt fast, för att bära sin egen tyngd; huru många som sprucko, emedan jag för tidigt utsatte dem för solhettan, och slutligen, huru många som gingo sönder vid minsta vidrörande, antingen före eller efter torkningen.
Med ett ord: mitt besvär var utomordentligt, ty sedan jag först länge fått eftersöka tjenlig lera, och derefter uppgräft, hemfört och förarbetat den, behöfde jag nära tvenne månader för att få ihop tvenne sällsamt formade, otympliga machiner, hvilka nu fingo namn, heder och värdighet af krukor.
