160
De hade emellertid blifvit väl brända i solen och äfven temligen starka, och sedan jag med stor försigtighet inburit dem, nedsatte jag dem uti tvänne stora videkorgar, hvilka jag tillverkat i och för detta ändamål, samt fyllde det tomma rummet med rishalm. Min beräkning var, att i dem förvara spanmålen, och törhända äfven mjölet, ifall de nemligen fortforo att vara torra.
Ehuru jag storligen missräknat mig med mina stora krukor, tillverkade jag likväl med lycklig påföljd flere smärre föremål, såsom t. ex. tallrickar, små krukor och skålar, hvilka alla blefvo tillräckligt brända i solen.
Allt detta oaktadt hade jag dock icke ännu vunnit mitt ändamål, att nemligen erhålla ett kärl, hvari jag kunde förvara våtvaror, och som på samma gång kunde utsättas för eldens åverkan.
Någon tid derefter, då jag en dag tog af elden ett stycke kött, som jag rostat, medföljde en bit af mina lerfabrikationer, som kommit i elden och nu blifvit alldeles stenhård samt röd som ett taktegel.
Detta fynd öfverraskade mig på det angenämaste, ty jag hade nu funnit en utväg, att förbättra alla mina lertillverkningar.
Det återstod mig nu endast, att utfundera, huru jag skulle inrätta min eldstad i och för bränningen. Något begrepp om en krukmakar-ugn hade jag alls icke och lika litet om sättet att glacera, ehuru det icke fattades mig bly.
Jag ställde emellertid trenne stora krukor och två till tre andra kärl öfver hvarandra på en stor hög af het aska, och gjorde upp en förfärlig eld kring mitt babelstorn samt underhöll den på alla sidor, till dess mina
