165
och fast land, från hvilket jag på ett eller annat sätt kunde återkomma till den verld, jag måste minnas och sakna.
Under dessa betraktelser hade jag likväl alls icke beräknat farorna vid ett sådant företag, i fall jag råkade i händerna på vildar, hvilka, efter hvad jag hade skäl att förmoda, skulle vara långt blodtörstigare, än de afrikanska lejonen och tigrarne. Hade jag en gång kommit i deras våld, så kunde man våga tusen mot ett, att de skulle mörda och dertill på köpet törhända äfven uppäta mig.
Jag hade hört kustinnevånarne på de Caraibiska öarne beskrifvas såsom kannibaler eller menniskoätare, och slöt af den geografiska latituden, att jag icke kunde vara långt ifrån denna kust. Men till och med, förutsatt det dessa folkslag icke voro några menniskoätare, voro de, sådant oaktadt, lätteligen i stånd att mörda mig, liksom de redan gjort med andra i deras händer fallna europeer, ehuru dessa ofta varit tio till tjugo man starka. Med mig, som var ensam, hade de icke behöft göra några omvägar, och mitt motstånd kunde i hvilken händelse som helst icke bli långvarigt.
Allt detta sammanräknadt, och hvarpå jag närmare bordt tänka, ingaf mig likväl icke i början någon fruktan, ty jag funderade icke på annat än en upptäcktsresa.
Nu önskade jag mig ha egt den unge Xury och min långa båt med dess enda segel, pa hvilken jag seglade öfver niohundra mil längs efter afrikanska kusten. Men hvartill lönade det mödan att grubbla härpå.
