166
Jag tänkte emellertid på vår skeppsslup, som, efter hvad mina läsare redan veta, vid skeppsbrottet blef uppkastad på ön.
Den låg ännu qvar i nästan samma ställning; omstörtad af vågorna, hvilade den nemligen upp- och nedvänd på en hög sandås, men var icke mer omgifven af vatten.
Hade jag endast egt en medhjelpare, för att iståndsätta den och få den af stapeln, skulle denna båt varit mig nog, för att återkomma till Brasilien; men jag hade bordt besinna, att det var lika omöjligt för mig ensam, att vända om båten på kölen, som att flytta ön från dess ståndpunkt.
Icke dess mindre gick jag till skogs och högg mig der spakar och rullar, hvilka jag sedan bar fram till slupen, i afsigt att utröna, huru långt jag skulle komma, och öfvertygad, att, endast jag kunde vända om båten, det icke skulle bli mig svårt att bättra dess skador och omskapa den till ett präktigt fartyg, på hvilket jag utan fruktan kunde anförtro mig åt hafvet.
Under detta fruktlösa företag skydde jag ingen möda, och använde derpå mellan tre och fyra veckor.
Då jag slutligen fann mina krafter otillräckliga, att lyfta upp slupen, började jag i stället att undergräfva sandåsen, på hvilken den hvilade, för att på sådant sätt vinna mitt ändamål. I denna afsigt satte jag flera stöttor mot ena sidan af slupen, så väl för att hålla den, som att styra den vid fallet.
Men äfven härigenom blef jag icke i stånd att röra den från stället och mycket mindre således, att få ner den i sjön. Det återstod mig derföre ingenting annat,
