173
himmelen dem beskärt, emedan de ständigt fästa sina lystna blickar på hvad som felas dem. Och häri ligger den svartaste otacksamhet.
Ännu en annan betraktelse blef mig till väsendtlig nytta, liksom den tvifvelsutan skulle blifvit det för en hvar, hvilken råkat i en lika stor olycka som min. Jag jemförde nemligen min nuvarande belägenhet med den, jag i förstone väntade mig, ja till och med med den, i hvilken jag ofelbart skulle råkat, i fall icke Guds stora godhet underbarligen låtit vårt fartyg stranda mot kusten, till följe hvaraf jag icke allenast kunde nalkas det, utan äfven föra derifrån allt, som kunde vara mig till någon slags nytta. Hade icke detta inträffat, skulle jag saknat såväl verktyg till mina arbeten och vapen till mitt försvar, som krut och bly, att dermed förskaffa mig födan.
Ofta använde jag hela timmar, ja, jag kunde säga, dagar, att på det lifligaste eftersinna, huru jag skulle burit mig åt, ifall jag icke kunnat rädda någonting från fartyget. Jag föreställde mig lifligt, att jag, så när som på några fiskar och sköldpaddor, icke skulle kunnat förskaffa mig någon föda, hvarförutan jag troligtvis redan i första tiden måst dö af hunger, emedan det var långt efter min ankomst till ön, som jag fångade det första af dessa sistnämnda djur, såvida jag icke kunnat lefva som en äkta vilde. Slutligen besinnade jag, att om jag äfven genom list lyckats fånga eller döda en get eller en fågel, jag likväl icke kunnat sönderdela, öppna, urtaga och tillreda den, utan att jag varit tvungen att, lik ett osjäligt djur, med tänder och naglar slita sönder den bit för bit.