174
När jag öfvertänkte allt detta, kände jag min tacksamhet ökas för Guds stora godhet; ja, jag tackade Honom till och med för min närvarande belägenhet, i trots af de med densamma förenade vedervärdigheter och besvär. Jag måste äfvenledes be dem lägga denna omständighet på minnet, som vid hvarje motgång genast äro färdiga att utropa: “Finnes väl någon olyckligare varelse än jag.“ Må dessa besinna, huru mycket sämre mången annans belägenhet är, och dertill huru mycket sämre deras egen kunnat blifva, ifall Försynen i sin eviga vishet så hade beslutat.
Jag anställde ännu en annan betraktelse, som likaledas uppfyllde mitt hjerta med ett tröstrikt hopp. Jag jemförde nemligen min närvarande belägenhet med den jag hade förtjent och bordt vänta, såsom följd af den gudomliga rättvisan. Jag hade fört en usel lefnad, utan att hvarken erkänna eller frukta Gud. Mina föräldrar hade gifvit mig en vårdad uppfostran, och icke underlåtit att tidigt bibringa mig en religiös vördnad för Skaparen, samt att i mitt minne inprägla allt, hvad naturen och ändamålet med min tillvaro erfordrade. Men ack! då lockades jag till det vilda matroslifvet, der man minst känner till gudsfruktan, ehuru man der så ofta på nära håll skadar den allsmäktiges fruktansvärda makt. Återstoden af min religiösa känsla förqväfdes helt och hållet genom det förtidiga umgänget med förhärdade varelser, genom föraktet för faran, med hvilken jag blifvit förtrogen, genom vanan att se döden i ansigtet, genom bristen på allt tillfälle att umgås med andra, bättre menniskor, eller att någonsin få höra ett yttrande, som kunnat vara mig lärorikt och haft ett godt syftemål.
