179
hämta stor fördel af den, såväl under hetta som regn. Jag gjorde mig derföre ett utomordentligt besvär med min solskärm, men det drog långt ut, innan jag fick någorlunda fason på den. Efter att ha misslyckats under trenne särskildta försök, fick jag likväl slutligen ihop en, som såg temmeligen hygglig ut. Största svårigheten bestod deri, att göra den så, att den kunde vikas tillsammans, emedan jag i annat fall oupphörligt måst bara den öfver mig. Sedan jag väl fått den till lags, öfverklädde jag den med ett skinn, hvars hårsida jag vände utåt, till följe hvaraf den icke allenast skyddade mig för regn, utan äfven afhöll solstrålarne så präktigt, att jag icke hade minsta olägenhet af värmen. Då den var öfverflödig, vek jag ihop den och bar den under armen.
Sålunda lefde jag ett ganska förnöjsamt lif; mitt sinne hade blifvit fullkomligt lugnt, emedan jag fogade mig efter Guds vilja, och öfverlemnade allt åt hans visa försyn. Jag fann mig på sätt och vis bättre, än om jag lefvat bland menniskorna och, ehuru jag ibland längtade efter, att få tala med någon af mina likar, sade jag dervid till mig sjelf: “Är då icke samspråket med egna tankar och det genom bönen med Gud långt herrligare, än den njutning, du kan finna i umgänget med menniskorna?“
Under de följande fem åren mötte mig ingen utomordentlig händelse, som det kunde löna mödan, att här omtala. Mitt lif framflöt stilla, utan någon slags förändring i min belägenhet eller i mina lokalförhållanden. Jag inbergade årligen min säd och höll min vinskörd, samt gömde icke mer af båda delarna, än som behöfdes för ett år. Men utom detta årliga arbete, och mina
