192
använda fall-luckan, och såg derefter tydligt spår efter getterna.
Slutligen iordningsatte jag en afton trenne fallgropar, hvilka jag likväl morgonen derpå fann tomma, ehuru lockmaten äfven nu var uppäten. Man behöfde i sanning godt tålamod, för att icke härvid förlora det.
Icke dessmindre inrättade jag nu min fällor efter en annan method; men för att icke trötta mina läsare genom en omständlig beskrifning på dylika specialiteter, omnämner jag här endast i korthet, att jag en morgon vid undersökningen af mina gropar, fann uti den ena af dem en gammal, ofantligt stor bock, och i den andra trenne unga getter, hvaraf en hane och två honor.
Jag visste icke, huru jag skulle bära mig åt med den gamla bocken, ty han var så bångstyrig, att jag icke vågade mig ner i gropen till honom, ehuru jag gerna velat hemföra honom lefvande. Efter mycket bråk drog jag likväl slutligen upp honom ur gropen, men då slet han sig lös och flydde till skogs, liksom vansinnig af förskräckelse.
Jag visste då ännu icke, att man kunde tämja till och med ett lejon genom hunger. Hade jag qvarlemnat bocken i gropen under tre till fyra dagar, och derefter gifvit honom litet korn och vatten, skulle han ha blifvit spak och tam som en killing, ty dessa djur äro särdeles förståndiga och läraktiga, när man rätt behandlar dem. Emellertid lät jag honom springa sin kos, ty då visste jag ej bättre.
Derefter tog jag upp en i sender af de tre ungarne och band dem tillsammans vid ett snöre, hvarefter jag utan särdeles svårighet ledde dem hem till mig. I början
