194
sprungo lösa omkring på ön, och att jag således omöjligt skulle få fatt i dem.
Min stängsel var redan påbörjad, och vid pass fyratio famnar af den färdig, då jag kom att tänka härpå. Jag höll genast upp och beslöt inskränka min hage till 250 famnars längd och 160 famnars bredd, hvilket jag med skäl ansåg tillräckligt för de getter, jag kunde behöfva; i synnerhet, som jag när som helst, kunde utvidga hagen, ifall min hjord förökade sig.
Detta förfarande var förnuftigt, och jag grep till verket med friskt mod, men behöfde ändå nära tre månader, innan jag fick gärdesgården färdig. Emellertid hade jag bundit fast tyngder kring benen på mina getter, och gifvit dem en betesplats helt nära mig, för att minska deras skygghet. Ganska ofta gick jag äfven till dem, och gaf dem litet korn eller en hand full ris, hvilket de begärligt åto ur handen.
Sedan jag väl inhägnat min hage, löste jag dem, och de voro så tama, att de följde efter mig hamn i häl och bräkte, för att få litet korn.
Härigenom uppnådde jag mitt ändamål, och efter ett års förlopp hade jag redan en hjord af tolf stycken, dels bockar, dels getter, dels killingar; och två år sednare voro de fyratiotre stycken, ehuru jag slagtat flera till mitt behof.
Längre fram omgärdade jag ännu fem andra betesmarker, och byggde här och der små fällor, i hvilka jag föste getterna, när jag ville fånga någon utaf dem, samt slutligen äfven små grindar, som ledde från den ena hagen till den andra.
