Hoppa till innehållet

Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

200


När jag likväl tänkte på utförandet af ett sådant förehafvande, grep mig en sådan förskräckelse, vid minnet af den fara jag utstått, att jag omöjligt kunde besluta mig dertill. Jag föresatte mig i stället, hvad som tvifvelsutan var vida säkrare, men äfven mödosammare, att bygga en ny pirog, för att ega en på hvardera sidan om ön.

Mina läsare veta, att jag då hade tvenne boningsställen, i fall jag så vågar uttrycka mig; det ena var min lilla fästning eller mitt tält vid foten af klippan, omgifvet af en mur och försedt med en grotta, hvilken jag vid denna tid hade ökat med flera små, inom hvarandra belägna rum.

Uti ett af dessa rum, det rymligaste och torraste, ifrån hvilket en dörr ledde utom förskansningen, stodo de stora lerkärl, om hvilka jag redan talat, och fjorton eller femton stora korgar, som hvardera innehöllo omkring fem till sex skeppor, och i hvilka jag förvarade mina förråder, men synnerligast min spanmål, antingen i korn, eller i ax, men skiljda från halmen.

Hvad min förskansning vidkommer, så hade de pålar, af hvilka den fordom utgjordes, uppväxt till stora träd, som blifvit så tätlöfvade, att man utifrån omöjligt kunde varseblifva den boning, de skyddade.

Icke långt från densamma, men ännu längre inåt ön, hade jag uppodlat tvenne sädesfält, hvilka punktligt under den gynnande årstiden inbringade mig en riklig skörd. Skulle jag behöft en större qvantitet spanmål, så funnos nära derintill flera redan uppodlade åkertegar.

Utomdess egde jag ett landsställe, som nu blifvit en rätt vacker plats. Der hade jag min sommarlöfsal,