201
hvilken jag alltid på bästa sätt vårdade, d. v. s. jag klippte och ansade alltid träden till lika höjd med hvarandra.
Under denna löfsal hade jag alltid ett tält uppslaget. Det bestod af flere stycken segelduk, hvilka jag hopsytt och spänt öfver dertill gjorda stänger, som icke behöfde någon förbättring.
Inuti tältet stod min hvilosäng, bestående af skinnen till de djur jag dödat, liksom utaf flera andra mjuka ämnen, hvaröfver jag hade bredt ett täcke, som jag sammanflickat af en stor, på fartyget funnen kapprock. Till detta mitt landsställe begaf jag mig så ofta jag hade tid att aflägsna mig från min egentliga boningsplats.
Nära intill det sednare låg mitt getstall. Som jag hade gjort mig ett särdeles besvär med dess inhägnande och ifrigt önskade se det fullkomligt skyddadt, gaf jag mig ingen ro, förr än jag omgifvit det med så tätt nedslagna pålar, att dessa mer liknade en pallisadering än en gärdesgård, och att man knappt nog kunde få handen emellan. Under den påföljande regntiden slogo pålarne ut qvistar, och omhägnaden blef derigenom starkare än den bästa mur.
Dessa arbeten bevittna, att jag icke lade armarne i kors och icke skydde någon möda, att utföra allt hvad som kunde tjena till min nytta eller trefnad; ty jag betänkte, att afveln efter de tama djuren skulle försäkra mig om ett lefvande visthus med kött, mjölk och smör under hela tiden af mitt vistande på ön, äfven om det skulle räcka ännu en fyratio år, samt öfverlade derjemte, att bibehållandet af dessa djur helt och hållet berodde på den vård, jag egnade dem.
