10
fruktansvärdt upprörd och nu redan igen var lugn och skön. Af fruktan, att mina goda föresatser skulle segra, kom nu min kamrat, som likväl egentligen var den, som hade förledt mig och sade, i det han slog mig på axeln: “Nåväl Bob, hur står det till? Jag slår vad, att du var bra rädd i går under blåsten; och likväl var det ändå bara några lätta pustar!“ “Hvad för slag, kallar du det några lätta pustar? Det var ju en förfärlig storm!“ Ah! bah! Storm! Du är en narr med din storm; jag säger dig, det var ingenting. Gif du oss bara ett dugtigt fartyg och en frisk kultje, så skratta vi åt alla sådana der småilar. Du är bara en sötvattens-sjöman, Bob; kom, skola vi göra oss litet punsch och slå alltihop ur hågen! Se bara, hur herrligt väder vi nu ha!“ — Kortligen, för att icke uttänja denna sorgliga del af min historia, vi gjorde som de gamla sjömännen; man bryggde punsch, jag blef drucken, och fördränkte under följande natten all min ånger, tillika med alla de betraktelser, jag gjort öfver mitt uppförande intill denna stund, liksom alla de goda beslut, jag fattat för framtiden. Med det lugn, som nu åter inträdde efter stormen, återvaknade äfven hos mig, sedan bestörtning, fruktan och bekymmer gifvit vika, min gamla åtrå, och jag hade helt och hållet förglömt mina föresatser, jemte allt hvad jag i min själsångest lofvat. Väl infunno sig ännu, såsom under dylika förhållanden gemenligen plägar ske, ögonblick, då några allvarsamma betraktelser och lofvärda känslor uppstodo i min själ; men då tog jag ånyo min tillflykt till remmaren och ett förtroligt umgänge med besättningen, för att drifva bort mina griller och bota mig derför, liksom för en elak sjukdom. Snart hade jag befriat mig från
