203
jag törhända sett galet; men nej, det var icke minsta tvifvel öfrigt; jag såg obestridligt aftrycket af en mensklig fot. Huru hade denna fot kommit dit? Jag kunde icke på något vis förklara det.
Sedan tusentals förvirrade tankar genomkorsat mitt hufvud, flydde jag, nästan utom mig, tillbaka till min fasta borg, knappast kännande jorden under mina fötter. I den förfärligaste ångest såg jag mig vid hvart annat steg omkring åt alla håll, förskräcktes för hvarje träd, för hvarje buske, och förvandlade en trädstubbe till en mensklig varelse.
Verkan af en uppskrämd inbillningskraft, i förhållande till de omgifvande föremålen, låter sig knappast beskrifvas. Huru många vanvettiga idéer bestormade icke min själ; huru många sällsamma bilder och gestalter sväfvade icke för mina ögon, under det jag så undflydde en fara, som ännu icke innebar någonting oroande!
Sedan jag framkommit till min borg, (ty så plägade jag sedermera benämna min boning) rusade jag in, liksom jag varit förföljd. Om jag i ett tag klef uppför stegen, eller sprang in genom klippdörren, kan jag sannerligen icke mera erinra mig, ty ingen förskrämd hare kan ängsligare dölja sig, ingen jagad räf hastigare krypa ner i sin håla, än jag nu störtade in i min tillflyktsort.
Under hela den derpå följande natten fick jag icke en blund i mina ögon. Ju mer jag aflägsnade mig från föremålet till min fruktan, desto större blef min ångest, ett förhållande, som står i rak motsats till de allmänna lagarna för fruktan och i synnerhet till de vanliga gradationerna af djurisk förskräckelse. Min inbillning
