202
Inom detta distrikt växte äfven de vindrufvor, från hvilka jag hemtade en hufvudsaklig del af mitt vinterförråd, och förvarade jag dem alltid med den största sorgfällighet, som det dyrbaraste och läckraste af alla mina näringsmedel. De torkade drufvorna voro nemligen icke allenast en behaglig, utan äfven en i högsta grad sund, närande och uppfriskande föda.
Som denna plats i öfrigt låg ungefär halfvägs emellan min andra boning och det ställe, der jag lemnat pirogen, så dröjde jag vanligtvis der och tog mig der ibland äfven en middagslur, då jag, hvad som icke sällan inträffade, gått ut att se efter min pirog.
Ofta gjorde jag äfven små utfärder med den sednare; men vågade icke mer företaga någon större resa, utan aflägsnade mig högst några stenkast från stranden. Till sådan grad fruktade jag, att än en gång bortföras af strömmen eller vindarne. Men jag kommer nu till en ny afdelning af mitt lif.
En dag, då jag vid middagstiden åter ämnade se efter min pirog, förvånades jag i högsta grad, då jag i sanden upptäckte spåren efter en bar menniskofot. Liksom träffad af blixten, stannade jag orörlig, och tyckte mig skåda en hemsk spökgestalt.
Jag lyddes uppmärksamt och såg mig omkring åt alla sidor, men upptäckte icke någonting oroande. Derefter gick jag upp på en liten kulle, för att kunna se längre omkring, återvände så till stranden och fortsatte min väg ända ner till hafvet.
Åter vände jag tillbaka till mitt första ställe, för att öfvertyga mig, om jag var alldeles allena, och om
