208
Jag kunde omöjligt draga mig till minnes, om jag gått denna väg, eller ej; och ifall aftrycket i sanden verkligen härrörde från min fot, så hade jag minsann spelt samma rol, som de dårar, hvilka föresätta sig att berätta någonting rätt rysligt, men sedan förskräckas för sina egna historier långt mer, än deras åhörare. Jag fattade derföre åter mod och vågade sticka ut hufvudet utom mitt gömställe. I öfrigt var jag något matt, emedan jag, under de trenne dygn jag hållit mig instängd i min borg, icke förtärt mer än några kornbrödskakor.
Jag besinnade derjemte, att mina getter nödvändigt borde mjölkas, och att de arma djuren säkerligen plågats till följe af denna glömska. I sjelfva verket bekom den några af dem ganska illa, och de sinade äfven af.
Slutligen vågade jag bege mig åstad, men hade någon sett, hur försigtigt jag smög mig fram och i hvarje ögonblick såg mig omkring, färdig att släppa min korg och springa hem igen, skulle man säkerligen trott mig vara förföljd af antingen ett ondt samvete eller en gränslös förskräckelse, hvilket sistnämnda också var händelsen.
Sedan jag emellertid upprepat dessa utflykter under två till tre dagar, blef jag djerfvare och styrkte mig i tanken, att inbillningskraften spelt mig detta fula spratt.
För att likväl fullkomligt öfvertyga mig, beslöt jag återvända till stranden, der jag ännu en gång ville se och jemföra detta spår med min egen fot.
Men då jag kommit fram, insåg jag tydligt, att jag ingalunda varit på eller i grannskapet af detta ställe, då jag förde pirogen i land; och till yttermera visso var fotspåret mycket bredare än min fot.
