Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

209


Detta i dubbelt hänseende oangenäma resultat satte på nytt min inbillningskraft i gäsning och alstrade den djupaste nedslagenhet hos mig. En iskall feberrysning skakade min kropp, och då jag åter gick hem, kunde jag icke bli qvitt den tanken, att en eller flere varelser landat vid ön och funnit den vara bebodd, hvarföre jag inom kort borde vänta mig en öfverrumpling. Hur jag skulle bete mig dervid, det visste jag alls icke.

Till hvilka dåraktiga företag förledes ej menniskan af sin rädsla! Den kommer henne att förbise de räddningsmedel, hvilka anvisas henne af förnuftet.

Min första plan var, att rifva ned alla mina gärdesgårdar och låta mina tama djur få springa till skogs, på det ej fienden, när han upptäckt dem, skulle förledas att oftare göra sina påhelsningar af hopp om ett rikt byte hos mig.

Den närmaste och naturliga följden af en sådan plan skulle då ha blifvit ej allenast förstöringen af mina båda åkerfält, för att icke heller genom denna lockmat framkalla fienden, utan äfven, att jag bordt rifva ner min sommarlöfsal och mitt tält, på det icke något spår efter min boning skulle uppsporra honom till vidare efterforskningar, i hopp att finna innevånare på ön.

Med sådana tankar umgicks jag hela den natt, som följde på min återkomst från stranden; ty oron i min själ var ännu lika stor, och mina fantasier ännu lika öfverspända. Fruktan för faran är tusende gånger förfärligare än faran sjelf, och ängslans börda är dubbelt tyngre än olyckans. Det sämsta var, att min sinnesförvirring icke mer tillät mig hemta minsta tröst af religionen.


Robinson.14