Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/257

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

228


ingången till en ännu längre bort förande gång, men denna låg så nära marken, att jag nödgades krypa på händer och fötter, för att komma igenom.

Hvart denna gång förde, visste jag icke; och som jag icke hade någon fackla med mig, uppskjöt jag mina undersökningar, samt beslöt, att återvända dagen derefter, då jag ville förse mig med så väl ljus som elddon, hvilket sednare bestod af ett gammalt bösslås.

Till följe häraf återvände jag påföljande morgon, försedd med sex tjocka ljus (jag tillverkade nemligen sådana af bocktalg), hvarefter jag kröp in genom den trånga öppningen. Krypande på händer och fötter, kom jag ungefär sexton famnar vidare, hvilket var ett ganska vågsamt företag, då jag icke visste hvart denna underjordiska gång förde och hvad jag skulle finna vid slutet af densamma. Efter ännu några steg, kom jag in i en ungefär tjugu fot hög grotta.

På hela ön fanns icke ett praktfullare skådespel att se, än väggarne och det bågformiga taket till denna grotta eller håla; ty skenet från mina båda ljus reflekterades tusenfaldigt mot dem. Jag kunde alls icke förklara, om klippan bestode af diamanter eller andra stenarter, eller om den på slutet utgjordes af purt guld, hvilket jag var mest böjd att tro.

Grottan saknade visserligen dager, men genom det tända ljuset blef den så lysande och herrlig, man kunde föreställa sig. Marken var slät och öfversådd med ett slags sandgrus. Jag såg icke här några spår efter osnygga djur och märkte ingen fuktighet på väggarna. Den enda svårigheten bestod i ingången; men vid närmare eftersinnande fann jag häri en förmån, emedan grottan