229
derigenom förvandlades till en verklig fästning och sålunda förskaffade mig en så länge önskad och eftersökt tillflyktsort.
Min förtjusning öfver denna upptäckt var utomordentlig, och jag beslöt att genast ditföra alla flyttbara föremål, men synnerligast dem jag var mest rädd om, såsom mitt krut och mitt vapenförråd. Jag hade inalles trenne jagtbössor och åtta musköter; af dessa qvarlemnade jag i mitt slott fem stycken, hvilka, likt kanoner, förblefvo utplanterade uti skottgluggarne i vallen.
För ordnandet af mitt krutförråd, såg jag mig nu tvungen att öppna det ur hafvet uppfiskade krutfatet. Vattnet hade inträngt på alla sidor omkring tre till fyra tum djupt, men det genomvåta krutet hade torkadt och bildat en skorpa, som förvarade det inre, liksom skalet gömmer frukten. Härigenom fick jag mitt förråd ökadt med ännu sextio skålpund af det bästa krut, hvilket i närvarande ögonblick utgjorde ett ganska herrligt fynd för mig.
Med undantag af två till tre skålpund, hvilka jag qvarlemnade i slottet, förde jag allt det öfriga krutet till hålan, tillika med allt det bly, jag lagt afsides, för att deraf stöpa kulor.
Nu tyckte jag mig vara en af de gamle jättar, dem sagan berättar ha bott i hålor och otillgängliga klippgrottor. Jag kunde också vara öfvertygad, att vildarne icke skulle kunna uppspåra mig i denna tillflyktsort, och äfven om de det gjort, skulle jag der lätteligen kunnat försvara mig mot ett aldrig så stort antal.
Den gamla bocken, som jag fann kämpande med döden, dog följande dagen nära intill ingången af hålen. Jag
