231
blefvo nu medlemmar af min familj; men deras ungar blefvo fiskarnes rof. Härförutan hade jag ständigt några tama killingar hos mig, som voro vana att äta ur handen, liksom ännu tvenne andra papegojor, hvilka temmeligen väl uttalade mitt namn, ehuru icke så tydligt som den första. Slutligen ägde jag äfven flera tama sjöfåglar, hvilka jag fångat vid stranden, och derefter vingklippt.
De små pålar, jag utplanterat rundt omkring mitt slott, hade växt upp till en tät häck, i hvilken mina fåglar till mitt stora nöje byggde sina bon. Jag hade således all orsak att vara nöjd med mitt lif och skulle ha varit det än mera, om jag icke ständigt plågats af fruktan för vildarne.
Försynen skickade det likväl annorlunda; och den, som läser min berättelse, må vid detta tillfälle behjerta följande betraktelse: Hur ofta händer det icke, att just det enda, vi som mest söka undvika, och hvilket vi, sedan det inträffat, finna öfver all beskrifning olyckligt, det oaktadt blir nyckeln till vår befrielse och liksom enda räddningsmedlet ur var nöd!
Jag skulle härvid kunna anföra mångfaldiga exempel ur mitt eget lif; men det anmärkningsvärdaste af dem alla inföll likväl först vid slutet af min vistelse på ön.
En Decembermorgon af mitt tjuguandra år på ön, då jag före dagbräckningen gått hemifrån, för att syssla med min skörd, öfverraskades jag af skenet från en eld, som tycktes vara uppgjord på den ungefär två mil ifrån mig aflägsna stranden och just på det ställe af ön, der jag sett spår efter vildarne.
