230
brydde mig icke om att föra ut honom, utan föredrog att begrafva honom i en grop inuti grottan.
Det tjugutredje året af mitt vistande på ön hade nu redan inträdt, och jag var så van vid mitt lefnadssätt på den, att, ifall man försäkrat mig om, att icke bli oroad af vildarne, jag gerna skulle ha gifvit ifrån mig en skriftlig förbindelse, att der tillbringa återstoden af mina dagar, till dess jag slutligen, lik den gamla getabocken, skulle ha uppgifvit min sista suck inuti hålan.
Jag hade äfven förskaffat mig åtskilliga förströelser, hvarigenom tiden gick mycket fortare, än i början. Sålunda veta mina läsare, att jag hade lärt Poll tala; och han gjorde detta med en sådan förtrolighet och sade allting så rent, att jag med största nöje hörde på honom. Han lefde inalles tjugusex är hos mig; hur länge han sedan lefde, har jag ingen reda på.
I Brasilien påstår man, att dessa djur ofta uppnå en ålder af hundra år. Törhända finnes det ännu några af mina papegojor på ön, som ropa: den stackars Robinson Crusoe! Jag önskar ingen Engelsman olyckan, att landa på min ö, och der höra dem tala; men inträffade någonting sådant, skulle man säkert tro den onde husera der. — Min hund var under sexton år min trogne och treflige sällskapare, men dog slutligen af ålderdomssvaghet. Mina katter förökade sig så starkt, att jag var tvungen att göra ända på en hop af dem, på det de icke skulle äta upp allt hvad jag hade.
Efter de båda gamla kattornas död, flydde alla de öfriga till skogs, sedan jag länge nog jagat och lemnat dem utan föda, samt blefvo vilda, med undantag af trenne favoriter, hvilka jag behöll qvar hos mig. Dessa
