238
Derefter tänkte jag, att det eller de fartyg, som åtföljt det förolyckade, hört nödskotten och räddat det sistnämndes besättning.
En annan gång förmodade jag, att allesammans begifvit sig i slupen, men af strömdraget blifvit bortförda till hafs, der de skulle finna död, eller af hungern tvingas till den förfärliga utvägen att uppäta hvarandra.
Allt detta var likväl endast gissningar, och min belägenhet tillät mig endast att beklaga de arma varelsernas olycka.
Denna händelse medförde emellertid det goda för mig, att den gjorde mig allt tacksammare mot Gud, hvars omvårdnad för mig så ädelmodigt låtit mig allena räddas vid denna kust, under det att besättningen på tvänne fartyg förolyckats mot densamma.
Jag hämtade häraf den lärdom, att Gud sällan försätter oss i en så olycklig belägenhet, att vi i den icke finna någon orsak att tacka honom och att inse, huru många af våra medmenniskor befinna sig i långt svårare omständigheter.
Så förhöll det sig äfven med manskapet på det nu förolyckade fartyget, ty troligen kom ingen derifrån med lifvet, såvida icke det medseglande fartyget räddat dem. Detta var likväl endast en möjlighet, ty ännu hade jag icke märkt minsta tecken till något dylikt.
Jag söker förgäfves ord att skildra de vidunderliga önskningar och begär, som till följe af detta skeppsbrott väcktes i min själ. Huru ofta utropade jag icke: “Ack, om endast en enda menniska på detta fartyg
