14
var det en lycka för mig, att jag i början icke förstod rätta betydelsen af dessa ord. Ovädret var så fruktansvärdt, att jag nu (ett sällsynt fall) såg kaptenen, båtsmannen och några andra, som hade större insigt än de öfriga, ifrigt bedja, emedan de hvarje ögonblick väntade, att skeppet skulle sjunka. Till råga på olyckan skrek midt i natten en af besättningen, som blifvit skickad ner i skeppsrummet, för att göra undersökningar, att skeppet fått en läcka; och en annan rapporterade, att vattnet stod fyra fot högt i rummet. Nu beordrades alla man till pumparna. Vid denna tillsägelse förlorade jag min besinning, och jag föll baklänges mot bädden, på hvilken jag hade sutit. Matroserna ruskade mig emellertid till sans och sade, “att om jag hitintills inte hade dugt till något, kunde jag nu åtminstone pumpa så väl som hvar och en annan.“ Jag steg opp, gick till en af pumparne och arbetade af alla krafter. Kaptenen hade under tiden upptäckt några kolskutor, hvilka, alldenstund de icke kunnat trotsa stormen, hade måst söka öppna sjön, men hvilka icke kommo oss nära; han befallde nu, att ett nödskott skulle skjutas. Jag förstod icke, hvad detta hade att betyda, och blef derigenom så öfverraskad, att jag trodde skeppet hade spruckit, eller att någon annan lika förfärlig olycka inträffat; med ett ord, jag förskräcktes till den grad, att jag svimmade. Emedan detta hände i ett ögonblick, då hvar och en endast tänkt på sitt eget lif, brydde sig ingen om mig. En annan intog mitt ställe vid pumpen, och sköt mig endast med foten åt sidan, i tanka att jag var död. Först långt efteråt återkom jag till mig sjelf.
