Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

15


Man fortfor ännu att arbeta af alla krafter; men då vattnet oupphörligt steg i skeppsrummet, var det högst sannolikt, att fartyget skulle gå till botten; och ehuru stormen gifvit efter något, syntes det likväl ogörligt, att hålla det öfver vattnet, till dess vi uppnått en hamn. Kaptenen lät derföre skjuta nödskott på nödskott. Ett mindre fartyg, som seglade tätt förbi oss, satte ut en båt, för att bistå oss. Endast med största fara kunde den nalkas; men det var omöjligt för oss, att göra en enda rörelse mot dem, eller för dem, att komma ombord. Roddarne gjorde slutligen en förtviflad ansträngning, vågande sitt lif för vår räddning, och våra matroser kastade till dem från bogen en lång lina, som var fästad vid en boj. Med mycken möda och fara fattade de den; vi halade dem derefter till aktern af vårt fartyg och stege ned i deras båt. Det hade nu varit fåfängt för roddarne, att återkomma till deras fartyg, och man var allmänt af den tanken att låta båten drifva för vinden och med strömmen, men derunder så mycket som möjligt ro mot kusten. Kaptenen utfäste sig härvid, att betala båten, i händelse den blefve krossad mot stranden. På detta vis anlände vi slutligen, dels af vinden dels af strömmen drifna nordvarts, i sned riktning nästan ända till Winterton-Ness.

En knapp fjerdedels timma efter det vi lemnat vårt skepp, sågo vi det sjunka.

Vårt folk rodde emellertid af alla krafter, för att komma närmare kusten. Så ofta båten slungades upp på en våg, kunde vi se den, och varseblefvo tillika längs efter stranden en stor menniskomassa, som var der, för att bistå oss, när vi kommit nog nära.