242
Dessa föreställningar gjorde mig till den grad modfälld, att jag så när öfvergifvit hela företaget. Jag rodde in i en liten vik, begaf mig upp på en kulle och satte mig der, orolig och eftersinnande, samt vägande mellan fruktan och önskan att fortsätta färden. Härunder varseblef jag, att floden började komma, hvarigenom min afresa hindrades för en tid. Nu föll det mig in att gå upp på en höjd, för att aktgifva på hafvets rörelser under flodtiden, och för att öfvertyga mig, om jag icke, i fall jag bortfördes af ett strömdrag, med samma hastighet skulle kunna återkomma med ett annat.
Sedan jag uppkommit på en kulle, som beherrskade båda sidorna af ön, kunde jag från densamma tydligt skönja vågornas riktning, och utse den väg, jag borde välja för min hemfärd. Ebb-strömmen utgick från södra spetsen af ön, men flodströmmen gick norrut. Under hemfärden borde jag således hålla mig nära intill norra udden.
Lugnad af dessa iakttagelser, beslöt jag verkställa min affärd följande morgon med den inträdande floden, och gjorde äfven detta, sedan jag, insvept i min stora kavaj, tillbragt natten i pirogen. Jag styrde först mot norr, ända till dess jag kände, att strömmen förde mig i östlig riktning, men utan att jag derföre förlorade kosan, och fortsatte sedan min rodd med så lycklig påföljd, att jag efter tvänne timmar hade uppnått det förlista fartyget.
Hvilket sorgligt skådespel mötte icke nu mina ögon! Fartyget, hvilket, att dömma efter dess byggnadssätt, tycktes vara ett spanskt, var inklämdt mellan tvänne klippor; vågorna hade slagit in aktern och ena sidan,
