243
och framstammen hade med sådan häftighet stött på klipporne, att både stor- och fockmasten deraf splittrats; bogsprötet var deremot i godt stånd, och gallionen tycktes ännu sitta fast. Då jag kom närmare, varseblef jag på däcket en hund, som började skälla och tjuta, när han fick se mig. Jag lockade honom, och genast hoppade han ner i hafvet och sam fram till mig, då jag tog upp honom i båten. Han var halfdöd af hunger och törst; jag gaf honom derföre en brödkaka, hvilken han slukade med glupskheten hos en varg, som af vintern tvungits till en fjorton dagars fasta.
Nu begaf jag mig om bord. Det första föremål, som framställde sig för mina blickar, var tvänne drunknade menniskor, som lågo i köket på backen och höllo hvarandra hårdt omfamnade. Troligen hade de, i det ögonblick, då fartyget stötte på, icke kunnat rädda sig undan de höga och våldsamma vågorna, som oupphörligt bröto sig mot fartyget, utan slutligen blifvit qväfda af dem, liksom de befunnit sig under vattnet. Utom hunden träffade jag för öfrigt ingen lefvande varelse, och alla de varor jag kunde se, voro förderfvade. Uti rummet varseblef jag emellertid några fulla fat; men om de innehöllo vin eller bränvin, kunde jag icke afgöra. De lågo visserligen fria från vatten, men voro för stora, för att af mig kunna medtagas. På samma ställe stodo äfven några koffertar, som troligen tillhört matroserne, och tvänne af dem bar jag ner i min båt, utan att undersöka deras innehåll.
Hade aktern förblifvit oskadad, och framstammen i stället krossad, skulle jag tvifvelsutan gjort en lycklig fångst, ty att sluta efter hvad som fanns i koffertarne
