251
och lyssnat, om jag icke skulle få höra något buller, blef jag slutligen otålig, lade mina båda bössor vid foten af stegen, och klef som vanligt i två afsatser upp på klippspetsen. Här placerade jag mig så, att jag icke syntes, och varseblef derefter, med tillhjelp af min kikare; att fienderna voro minst trettio stycken, och att de gjort upp eld, för att tillreda sina födoämnen. Hvaraf dessa bestodo, och huru de tillagade dem, kunde jag icke skönja, men deremot såg jag dem under åtskilliga barbariska åtbörder dansa kring elden.
Härunder varseblef jag tvänne ömkliga varelser, hvilka man nu framsläpade ur en af pirogerna, der de tvifvelsutan hållits förvarade. Afsigten dermed kunde ingalunda betviflas, och omedelbart derefter såg jag äfven det ena af offren störta omkull, till följe af slaget från en klubba eller ett träsvärd. Två eller tre af mördarne kastade sig i ögonblicket öfver den fallna kroppen, hvilken de sönderstyckade, medan det andra offret i största lugn tycktes vänta, att turen skulle komma till honom. Men kärleken till lifvet tycktes i nästa ögonblick få makt med den olycklige, på hvilken man gaf mindre akt, ty han slet sig lös och sprang med otrolig hastighet derifrån, nästan rakt fram till mig, d. v. s. till den trakt af ön, der min boning låg.
Jag tillstår uppriktigt min förskräckelse, då jag såg honom taga denna väg, i synnerhet derföre, att jag trodde honom förföljas af hela truppen. Jag hade hoppats få se vilden flykta inåt småskogen. Emellertid qvarblef jag på min post och kände mig snart något lugnare, då jag icke såg till mer än trenne förföljare. Sedan jag dertill funnit den flyende springa mycket
