252
hastigare och beräknat hans stora försprång, återvaknade mitt mod och min lust att blanda mig i leken.
Emellan vildarne och mitt slott låg den lilla vik, hvarom jag förr så ofta talat, då frågan var om de effekter, jag hemtade från vårt fartyg; och jag förutsåg mer än väl, att den olycklige var tvungen simma öfver till denna stranden, ifall han icke ville bli fången. Vid ankomsten till stället besinnade han sig icke heller ett ögonblick, utan störtade sig genast oaktadt ebben i vattnet och sam öfver, omkring trettio famnar, hvarefter han åter började springa med den utomordentligaste skyndsamhet. Då hans trenne fiender anlände till viken, märkte jag, att endast tvenne af dem kunde simma. Den tredje stannade qvar på stranden och såg en stund efter de andra, hvarefter han helt beskedligt vände om till största lycka för honom, efter hvad som sedan inträffade.
De båda återstående förföljarne använde emellertid dubbelt så lång tid som flyktingen, att komma öfver viken. Nu fann jag derföre rätta ögonblicket vara inne, att förvärfva mig en tjenare, törhända till och med en kamrat eller en vän, och att Försynen ofelbarligen utkorat mig till den olyckliges räddare. Med största hastighet steg jag genast utför klippan, fattade de båda bössorna och sprang en ginvag, för att komma emellan förföljarne och den förföljde. Jag varseblef först den sednare och vinkade åt honom. Han vände sig om, och syntes lika mycket förskräckt för mig, som för vildarne; men jag gaf honom ånyo ett tecken med handen, att komma till mig, och gick derefter mot de båda andra, som tvärstannade då de fingo se mig. I ett nu rusade
