277
ha beskrifning på slupen. Fredag redogjorde temligen för dess utseende, men jag förstod honom först när han med värme utropade: “Vi rädda hvita män från att drunkna.“ — “Funnos då“, frågade jag, “hvita män i båten?“ — “Ja“, svarade han, “hela skepp full af hvita män.“ — Jag önskade, nu få veta, huru många de varit, och han räknade på fingrarne till sjutton. — “Men hvad blef sedan af dem?“ fortfor jag. — “Alla lefva, alla hos mitt folk.“
Nya tankar uppstodo vid denna berättelse i mitt inre; ty det föll mig genast in att dessa räddade varelser kunde tillhöra manskapet på det utanför min ö förolyckade fartyget, och att de, sedan fartyget stött på klipporna, ansett det utan räddning förloradt, hvarföre de kastat sig i slupen, och derefter landat vid denna barbariska kust ibland vildarne.
Med ännu större nygirighet underlättade jag mig härpå om dessa menniskors vidare öden. Fredag försäkrade mig, att de allesammans ännu voro vid lif, att de nära fyra år varit bland vildarne, hvilka ej allenast icke gjort dem något ondt, utan försett dem med näringsmedel. Jag frågade honom nu, hur det kom till, att hans landsmän icke dödat och uppätit dem, hvarpå han svarade mig: “Oh nej, de voro goda bröder med dem.“ Derefter tillade han: “De äta icke menniskor, icke menniskor utan krig“, hvarmed han ville säga, att de uppåto endast sådana, som blifvit fångna i krig.
Lång tid efter detta samtal var jag en gång med honom på östra sidan af ön, hvarifrån man kunde se fasta landet. Himmelen var klar och Fredag blickade uppmärksamt åt denna trakt, då han på en gång råkade
