278
i ett slags förtjusning och började springa af och an. Då jag frågade honom efter anledningen dertill, utropade han: “O glad! o lustig! här ligga mitt fädernesland, här vara mitt folk!“
Jag märkte den utomordentliga glädje, som strålade i hans drag; hans ögon tindrade, och hela hans hållning tillkännagaf en lidelsefullhet, liksom han beherrskats af den häftigaste önskan att återvända till sina fäders land. Uttrycket i hans ansigte och åtbörder väckte hos mig en mängd oroande idéer; ty jag trodde fullt och fast, att han, på ett eller annat sätt återkommen till sitt folk, skulle icke allenast glömma de religiösa principer, jag inplantat hos honom, utan äfven all den tacksamhet han vore mig skyldig, och vara nog trolös, att meddela sina landsmän underrättelser om mig, ja törhända dertill förena sig med några hundra af dem, för att döda mig och derefter af mina qvarlefvor bereda en måltid, hvilken han skulle bevista med samma nöje, som hade det gällt en af hans nations fiender.
Jag var likväl i högsta grad orättvis mot denna trogna själ och erfor efteråt sorg deröfver. Som mitt misstroende emellertid växte och plågade mig under flera veckor, blef jag försigtigare och umgicks icke så förtroligt med honom, utan visade en viss köld, som innebar en lika så stor orättvisa; ty den rättskaffne, godsinte ynglingen hade icke en enda tanke, som icke härflöt af de bästa grundsatser, och bordt bevisa mig, att han var en lika så tillgifven vän, som religiöst sinnad kristen, hvarom jag sednare till min stora glädje blef fulleligen öfvertygad.
