280
“de skulle genast uppäta mig.“ — “Å nej, nej, jag icke låta dig ätas af dem; jag göra dig mycket älskad af dem.“ Härvid berättade han, huru välvillige hans landsmän varit mot de sjutton skäggiga männen, som kommit till dem i den största nöd.
Jag bekänner upprigtigt, att jag från detta ögonblick fick en synnerlig lust, att våga mig ut till hafs, för att komma till dessa skäggiga män, hvilka troligen voro antingen portugisare eller spaniorer; och lyckades jag framkomma, betviflade jag ingalunda, att jag der mycket förr skulle finna medel, att återkomma till Europa, än från en fyratio mil från kusten belägen ö, der jag saknade allt bistånd af andra. Några dagar derefter fortsatte jag åter detta samtal med Fredag och upprepade, att jag ville bygga en båt, på det han skulle kunna återvända till sitt folk. Jag förde honom derefter till min lilla fregatt, som låg för ankar på andra sidan af ön, länsade den från vatten och gaf mig sedan ut till sjös med honom.
Nu fann jag, att han var en duktig skeppare, och under det vi aflägsnade oss från ön sade jag till honom: “Nå, hvad säger du Fredag: skola vi fara och helsa på ditt folk?“ Denna fråga förbluffade honom, emedan båten syntes honom för liten till ett sådant försök. Jag berättade nu för honom, att jag hade en mycket större farkost. Följande dagen förde jag honom äfven till det ställe, der jag byggde min första pirog, som jag icke kunde få i sjön. Denna fann han visserligen stor nog; men som jag icke sett efter den under en tjugutre år, hade han icke allenast blifvit alldeles förtorkad af solen och fått stora sprickor, utan äfven börjat att falla
