281
sönder. Fredag försäkrade mig, att en dylik farkost vore alldeles passande till vårt företag och att man i den, som han uttryckte sig, skulle kunna lasta mycket att äta, mycket att dricka.
Detta stadgade nu så mitt beslut, att segla med honom till kontinenten, att jag föreslog honom genast börja med byggandet af en lika så stor pirog. Han svarade icke ett ord derpå, men blef mycket allvarsam och sorgbunden. Då jag frågade, hvad som fattades honom, sade han: “Hvarföre du vara vredgad på Fredag? Hvad jag hafva gjort“? Jag bad honom förklara sig närmare och försäkrade, att jag icke var det minsta ond på honom. “Icke vredgad, icke vredgad“? återtog han; “men hvarför då skicka Fredag till sitt folk“? — “Hvarför? Har du icke sagt mig, att du önskade återvända till de dina“? “O, ja“, utropade han, “jag önska oss båda vara der; Fredag der, hans herre der“! Med ett ord, han kunde icke förlika sig med tanken, att lemna mig. “Men hvarför skall jag fara med dig, Fredag; hvad skall jag göra hos dig“? Då svarade han med stor liflighet: “du göra mycket godt hos mig, du lära vildarne vara goda manniskor, tama menniskor; du lära dem Gud, och lefva från början“. — “Ack kära Fredag“, svarade jag, “du vet icke hvad du säger; jag sjelf är ju endast en litet vetande varelse“. — “Nej, nej“, återtog han, “du lära mig godt, du äfven lära dem godt“. — “Jag säger dig, Fredag, du skall fara utan mig; låt mig lefva här allena som förr“! Dessa ord gjorde honom så bestört, att han fattade en yxa, den han ständigt plägade bära, och gaf den åt mig. “Hvad skall jag göra med den“? — “Du taga och döda
